
I morse när jag kom ut låg hon där livlös, min kära Sadamm. Hon blev nio år jag vet inte hur gammal en höna kan bli. Men det känns som om hon blev ganska gammal. Hon hade inte det mest smickrande namnet men så var hon en svart Åsbohöna med ett dj-la humör och den enda vad jag vet, höna med sporrar. Aldrig en fjäder som låg fel och stjärtfjädrar som alltid stod rakt upp.

Hon tog varje år fram ett gäng kycklingar som drillades hårt vill jag lova. Tre veckor gamla sitter man på högsta pinnen i hönshuset. Kom man för nära hennes kycklingar blev man påflugen och slagen med sporrarna. Ingen kom undan, hon kunde utan tvekan döda skator som var för närgångna.

Så även i år tog hon fram fem små Bohus-dals svart höns, men de har hunnit bli ganska stora så de klarar sig utan mor. Jag ringde SVA i förrgår och man trodde på beskrivningen att hon drabbats av äggledarinflamation, vi skickade inte in henne utan begravde henne i trägården på baksidan.